Antligen framme

Nu är vi äntligen över framme. Resan var lång och jobbig.

Först flög vi till London. Den resan gick bra. Viktor sov större delen av den. Vi andra pratade, spelade och läste. Väl där tog vi en macka och kaka innan vi steg på planet till Sydafrika.

Den resan tog över 12 timmar. Vi började med middag och sen blev det film. Viktor och Edvin missade middagen och jag tror att samtliga åtminstone missade slutet av filmen. Att sova sittandes har aldrig varit en höjdare. Lägg då till att vi sov på tåg natten innan. Så vi var ganska slut innan vi kom fram kl 10.15. Jag är osäker på tiden men vi fick flytta fram klockan en timme, men det har väl ni också gjort i och med sommartiden.

Men vilken upplevelse! Jag kände mig lika rörd när vi gick in för landning som jag gjorde när jag kom in på upploppet på Tjejvasan. Overkligt att faktiskt vara här.

Väl framme köpte vi ett sim-kort och hämtade ut hyrbilen. Tänk de hade ingen ratt, på vänster sida, den satt på höger (de är nog lite knäppa, eller ?). Men det var lugnt på vägarna. Men man måste tänka hela tiden. Per-Håkan fick assistera, framförallt när vi kom till korsningar. Tänk vänster, tänk vänster. Men efter lite felkörning (givetvis) kom vi fram till hotellet, checkade in och gjorde oss hemmastadda.

Men vi hade bara ätit frukost på planet så vi var ganska hungriga allihop. Vi hoppade in i bilen igen och körde ner till Waterfront. Det är ett stort köpcentra med restauranger som ligger vid hamnen ut mot Atlanten. Där såg vi Taffelbergen. Jag sa till Edvin att vi planerar att gå uppför det. Han svarade att det var nog inte bra om man trillade där utan då var det nog bäst att ropa på hjälp omedelbart. Visst är grabben härlig.

Vi fick i oss lite lunch och sen körde vi längs kusten samt nästan över bergen tillbaks till hotellet. Tänk att man kan klara av cirkulationsplatser i vänster trafik. Tack Per-Håkan! för din assistans. Alla bilar kommer ju från fel håll!!!

Trötta som vi var så vilade vi oss lite innan vi gick ut igen. Nu hade det blivit mörkt. Vi gick några hundra meter från hotellet och hittade en restaurang med mat som passade hela familjen. När vi ätit gick vi tillbaks och ska krypa till kojs alldeles strax. Nu är klockan strax över tio på kvällen och det känns att men varit på resande fot sedan fredag kväll.

God natt allihop!

28 mars 2011

Första hela dagen här i Sydafrika var full av nya intryck. Vi sov länge, ja inte Per-Håkan som sprang en runda på morgonen (2,5- 3 km uppför, uppför, uppför och sedan lite uppför – P-Hs kommentar) och efter att ha ätit frukost på hotellet åkte vi söderut mot Goda Hopps-udden. Det var en varm, 21-25 grader, och solig dag som gjord för utomhusvistelse.

Vårt första stopp var Hout Bay där vi tog en båttur ut till Seal Island, en ö full med sälar. Ingen av oss har så många sälar på en gång. Det var säkert flera hundra. Turen tog ungefär 35 minuter och var allt annat än lugn. Atlanten slog mot klipporna och vågorna gick höga emellanåt. Det fanns en marknad där som vi tittade på. Lunchen bestod av en sandwich som vi tog med oss till stranden en bit bort.

Sen gick färden vidare Kap Horn (Cape Point). Där promenerade vi upp till den gamla fyren och fick se Indiska Oceanen för första gången. Man ser kontrasterna så tydligt när man stod vid fyren och tittade norrut. Det är skillnad på de två stora haven, det ena är lugnt och det andra rörligt. Men, vilken utsikt nästan som vid världs ände, bara vatten ända till Antarktris.

Det var babian varning på nästan hela Goda Hopps-udden. Längs vägen såg vi några men här på Kap Horn fick vi se dem på nära håll 1-2 m bort. De är inte så uppskattade här utan anses ”farliga”, de stjäl mat ur händer på folk, så de motas bort av personalen på t ex restauranger.

Vi hade lovat grabbarna glass här men tyvärr så hade de ingen så då körde vi vidare. Innan vi lämnade udden så stannade vi till på ett besökscenter men förhoppning att de hade glass där. Tyvärr inte men vi fick se vår första antilop. Den stod och betade så vi kunde komma relativt nära innan den gick vidare. En Elandantilop på bra håll och fin bredsida – P-Hs kommentar. Färden fortsatte och Per-Håkan uppmanade grabbarna att hålla utkik efter fler antiloper och zebror. De såg inget men det gjorde jag. Det var dock inget stort djur. Vi fick vända bilen och köra tillbaks och titta på sköldpaddan som gick längs vägen.

Den fortsatte vi till Boulders Beach. Där fanns heller ingen glass. Men de hade frusen yoghurt och det funkade lika bra. Vi gick ner till stranden och alla åsnepingviner. De hade en egen strand där de på sätt och vis var fredade. Vi gick på trä-brygg-väg och såg pingviner nästan överallt. Vi fick klart för oss varför de heter åsnepingviner, de låter som skriande åsnor när de pratar med varandra.

Härifrån körde vi fort hem för nu var klockan sex på kvällen och om en timme går solen ner och det blir mörkt. Per-Håkan läste kartan och jag körde. Det var mycket trafik på väg ut från Kapstaden men nästan ingen på väg in. Skönt, för de kör fortfarande på fel sida vägen. Det gäller verkligen att tänka sig för när man kommer till korsningar och rondeller. Här är en del stora berg och det blir verkligen mörkt när man kommer på skuggsidan. Vi kom hem helskinnade och solen lös fortfarande lite grand.

Efter vars en snabbdusch gick vi ut och åt. Jag hade dålig aptit efter att trots insmörjning lyckats bränna mig i urringningen. Vi hade druckit mycket under dagen men i mitt fall inte tillräckligt. Men innan läggdags, tio, så var jag ok igen.

Ännu en dag är till ända.

Nu är vi på väg!

Nu ä vi äntligen på väg! All planering, alla funderingar är till ända. Allt är packat, hoppas vi.

Igår natt tog vi buss från Umeå Östra till Vännäs där vi steg på nattåget, som givetvis var försenat, kl 02.00. Resan fortsatte utan problem och när vi bytte tåg i Uppsala var vi bara en halvtimme sena.

Väl på Arlanda checkade vi in bagaget. Nu sitter vi på inrikes där grabbarna leker i Muller Meck landet. Snart blir det lunch innan vi går tillbaks till utrikes. Planet till London går kl 15.10. Ikväll vid 20-tiden fortsätter vi och beräknas vara i Kapstaden kl 1030 imorgon.

Farväl fosterland. Vi ses till påsk igen.

//Familjen Sandström

Test

Hej!

Jag tänkte testa det här med att blogga nu när vi far på semester.

Min tanke med denna blogg är att låta våra vänner 'följa' med på vår resa. Samt givetvis få en möjlighet att hålla kontakt med alla när vi är borta.

Nu är det lite mer än en vecka tills vi åker och än har vi inte packat något. Med undantag för necessären/hemapoteket som börjar bli välfylld. Den och en tom resväska räcker egentligen.

;-)  Jessica